Av nån anledning finns det människor som tror att klimatkrisen är en bluff, att människan inte alls bär ansvar, men å andra sidan tror på förra årets nyhetsfluga finanskrisen.

Jag vill bara upplysa om att marknadssamhället hittades på av människan, klimatet fanns sedan tidigare. Finanskriser existerar enbart för att vi tror på dom, klimatförändringar skiter fullständigt i vad vi tror på, så att säga. Ändå är en del människor mer intresserade av att hålla räntorna i schack än att hindra havsströmmarna från att stanna.

Jag menar inte att ekonomin är ointressant, eller att marknadsekonomi är något dåligt. Hur ska vi annars mäta värden om vi det inte fanns kapital att mäta med? Men! ...jag tror att väldigt få människor oroar sig över den förödelse vi lämnar bakom oss.

När du tvingas in i det tredje världskriget över rent vatten kommer inte reporäntan vara så viktig längre.

/Herr Nilsson

kvalitet före kvantitet

Ryktet säger att det ska bli mycket dyrare att sända radio i Sverige, och flera drabbade ser detta som ett hot mot deras existens. Deras ekonomi kommer alltså inte gå ihop sig. De kommersiella kanalerna kommer då behöva höja avgiften på annonser, sätta in fler annonser, folk blir irriterade, färre kommer lyssna, färre vill annonsera, pengarna tryter, dyrare annonser, och så kommer det hålla på tills kanalen dör.

Om ägarna till de kommersiella radiokanalerna är intresserade kan jag upplysa om faktumet att folk är idioter! Man skulle kunna ha 90 % reklam i de stora kanalerna och jag tror helt seriöst att folk skulle svälja allt med hull och hår så länge man blandar ut reklamen lite då och då med "Senaste skräpet" på Shuffle.

Tydligen upprör denna "ekonomiska kris" så mycket så ca 17 000 människor kände sig manade att skriva protestbrev till Reinfeldt för att rädda radiokanalernas fortsatta liv i "etern".

Om radiolyssnarna, å andra sidan, är intresserade kan jag upplysa er om att det inte är nån fara. Det finns ett alternativ till den kommersiella radion. man kan gå till närmaste välsorterade skivhandel (vilket troligtvis är en bensinstation) och köpa en skiva (helst med en dansande, skitsnygg tjej på framsidan samt ett tvåsiffrigt nummer som visar vilket skit i ordningen det är) som du sen kan sätta igång på shuffle-funktionen i den anläggning du finner lämplig, kanske i bilen, på jobbet eller i köket. Vill du komma undan riktigt billigt kan du förstås sno en skiva men då det är en kriminell handling är det inte att rekommendera. Istället kan du ladda hem skivan. Det är precis lika billigt och eftersom alla andra gör det kan det ju inte vara riktigt lika kriminellt som att snatta, eller?

Så, ta det nu lugnt om det visar sig att din favoritkanal försvinner. Du kan alltid få tag på samma skräp i butik eller på nätet. Och om du skulle vara så jävla lat att du inte kan flytta dig från stolen så finns det faktiskt fler frekvenser i samma radiomottagare. Jag är säker på att det finns en precis lika värdelös kanal ett knapptryck därifrån.

Behöver jag säga vad jag själv har för känslor gällande nuvarande radioutbudet?

Puss på er, God Jul!
/ Herr Nilsson

-I stockholm har vi nyss infört tävlingen "Gå i Bredd"

"Skyll dig själv!"

Det är tro det eller ej en väldigt vanlig kommentar i vardagen. En kommentar som nästan alltid helt utan utan tanke och samvete skickas iväg mot den stackarn som senast klantade sig.

Någon låser in bilnycklarna i bilen - skyll dig själv!
Någon lånar ut telefon till en nödställd som snor den - skyll dig själv!
Någon kliver på en kratta - skyll dig själv!

Som om dessa personer brukar skylla på nån annan? Eller? Nej, det gör dom inte. Och dom är väldigt sällan i behov av såna elaka kommentarer.

Det händer titt som tätt att någon gör något jobbigt och krävande, åker Vasaloppet och spyr, hinkar öl en hel kväll och blir bakis, och även då kommer denna kommentar. Som om dom skyller på nån annan?


/Herr Nilsson

"Att inte vinna" är inte synonymt med att "Förlora"!

En kvinna kände sig undanskuffad i sjukvårdssystemet när hon inte fick provrörsbefruktningen bekostad av staten. Hon likställde alltså sin brist på barn med andra människors ohälsa.
"Att inte vinna" ett barn är inte "att förlora ett barn".

Somliga kollektivtrafikbolag klagar på att människor plankar in på tågen. De betalar inte för sig.
De påstår att de "förlorar" inkomst. Jag hävdar att de "inte vinner" inkomst.

Distributionsbolagen klagar på att folk stjäl film och musik på nätet, och JA, det gör dom. Frågan är väl då om folk skulle köpa film och musik om det inte gick att stjäla?

Missförstå mig inte nu. Jag tycker självklart att kvinnan borde få sitt barn, att människor kunde betala för sig både när det gäller åka tåg och lyssna på musik, men jag tycker också vi borde skilja på att "gå plus", "gå minus" och helt enkelt "hamna på noll". Som upphovsman av både film och musik resonerar jag så här: Vill en person inte betala för min musik, är den helt enkelt inte värd något för den personen. Min musik är i det fallet värd noll kronor. Den personen är inte något fan och skulle inte köpa skivan lagligt heller om det var enda möjligheten.

Ni får nu inte tro att en musiktjuv skulle få traska iväg ostraffad med min musik i lurarna. Nej, denne tjuv skulle i bästa fall halta iväg med lurarna nerkörda i halsen. Men eftersom min musik för närvarande är gratis är det scenariot ytterst otroligt. Så ta för er!

Yours troolie.
Herr Nilsson

Träffade en kompis på stan häromdan. Han undrade hur det går med bloggandet. Så, jag tyckte det var dags för ett par rader nya året till ära.

Eftersom jag finner dagboksbloggandet ointressant nåt så djävulskt så tänker jag förgå med gott exempel den här gången och inte skriva ned i detalj hur julledigheten sett ut. Tänkte försöka komma på nåt mer... eh, skit samma. Läs vidare om du vill.



Funderade lite över det här "kriget" mellan paparazzis och kändisar. Det brukar titt som tätt dyka upp artiklar och reportage i tidningar och tv om nån Hollywood-snubbe som under sin semester spöat skiten ur nån närgången fotograf, och lika ofta får uppenbarligen domstolarna dras med stämningar från alla håll gällande just dessa dispyter.

Är det bara jag, eller tycks det finnas en jävligt trångsynt attityd här? Jag kan inte annat än tycka "rätt åt dig, din snikna fan" så fort en sliskig, girig gubbjävel åker på stryk av en annan sliskig, girig gubbjävel.

Att ta smygfoton på kändisar är ett jobb som följer alla jobbens, samhällets, fysikens och logikens regler. Stor vinst kräver stor risk! Visst, man kanske får tänderna inslagna och näsan bruten lite då och då men det händer också att nån idiot pröjsar hundra tusen för en hafsigt tagen bild på nåt pucko. Ett pucko som några människor vill vara som, några vill knulla med men som de flesta egentligen skiter i.

Vad jag vill säga med detta är; vill du in i en lukrativ branch får du fan ta smällarna också. Vill du som skådis tjäna miljoner får du stå ut med att visa tuttarna på nätet när du badar näck på Franska Rivieran. Vill du casha in hundra lakan på en sketen bild får du stå ut med lite misshandel då och då.

Sluta gnälla, jävla kärringar!

Det finns enligt mig en fråga som är lite viktigare än alla andra, bortsett från meningen med livet, förstås! Förhållningssättet till livet, och därmed mer sakligt, förhållningssättet till medmänniskorna, civilisationen.

Ska vi föregå med gott exempel eller sätta hårt mot hårt?

Alltså, ska vi göra som Buddisterna och vända andra kinden till och inte göra ett skit? Bara tänka "Äh... Vem är jag att döma? Jag kan ha fel". Eller ska vi göra som stormakterna så gärna gör; rånmörda varenda jävla person, organisation och nation som inte är på deras sida (inte rullar ut röda mattan för företagen).

Det finns självklart exempel på båda sorterna. Man kan ju precis som en naturfotograf iakta slakten när ett lejon tar en gnu, eller som flera länder i världen såg på och kände sig besvärade när nazzarna klev in i land efter land och spred skräck och förödelse. Eller så kan man ju göra som Britterna o Co och bomba skiter ur Berlin när nazzarna fick hybris och trodde de var världens heliga messias.

Frågan igen, Vad är rätt? Föregå med gott exempel och inte döma andra, inte hämnas mm och bara låta konflikterna ha sin gång? Eller sätta hårt mot hårt och spöa skiten ur alla som ifrågasätter vår ideologi, frihet och välfärd?

Hela livet har jag tänkt " jag har inte alltid rätt, jag kan inte lägga mig i och döma andra om det inte rör mig" men ju mer jag hör och ser om den hänsynslösa exploateringen av människor och natur börjar jag sakta ändra åsikt...

"Ne nu är det väl revolution på gång?"